camillaforslund

Varför är så många människor rädda för tårar? Både sina egna och andras tycks skrämma något alldeles fruktansvärt. Jag är stundtals själv en sådan person som räds tårar. Inte så mycket andras som mina egna. Jag biter hellre ihop den där klumpen i halsen än att släppa fram dom, men varför är det så?

Idag har jag spenderat större delen av dagen på balkongen och solat. Vanligtvis brukar jag vilja pyssla med något när jag solar men inte idag. Istället satt jag bara och lyssnade på musik och lät tankarna vandra. En stor del av tiden satt jag och grät i tystnad och det var en av de vackraste stunderna jag har upplevt. Jag grät inte några sorgetårar utan det var tårar av glädje, av rörelse och av kärlek.

Jag satt och funderade över saker som gör mig glad och vackra stunder jag upplevt. I öronen hade jag en oharmonisk blandning av musik vars gemensamma nämnare är att de är mina favoritlåtar. Helt plötsligt drabbades jag hårt av insikten hur vackert och fantastiskt livet är i all sin komplexitet och enkelhet och tårarna började rinna. Det låter romantiserat och sentimentalt nu när jag skriver om det men det kan inte hjälpas.

Sådant som berört mig oerhört tänkte jag på. Mestadels hamnade tankarna i världsliga ögonblick såsom idrottsstunder och danser jag har beskådat. Musikstycken som i rätt ögonblick har betytt ofantligt mycket för mig. Texter som har berört. Självfallet tänkte jag även på mina kära men det var mestadels sådant som troligen borde klassas som trivialt som kändes betydelsefullt i den här stunden.

Hade jag varit hemma hade jag nog aldrig unnat mig lyxen att släppa på barriärerna såhär och bara låta tårarna rinna. Istället hade jag bannat min löjliga känslomässighet, tagit mig samman och gjort någonting nyttigt. Varför beter man sig så? Att man inte alltid vill gråta när man är ledsen kan jag förstå tanken bakom eftersom det inte känns passande för gråt vid vissa tillfällen – även om gråten alltid helar mer än den förstör – men varför stänger man även in sina lyckotårar?

Gråt tror jag är förknippat med svaghet för de allra flesta. Visst finns det fall där gråt är just ett tecken på svaghet och där det vore bättre om personen i fråga slutade ömka och istället tog sig samman för att åtgärda det bakomliggande problemet. I de allra flesta fallen dock är väl gråt egentligen ett bevis på styrka? Antingen kan det innebära att man vågar hantera, visa och känna sin sorg eller visa att något gör en vansinnigt rörd eller glad och denna företeelse får en att må bra, vilket ger personlig styrka.

Enligt min mening bör vi alltså alla bli bättre på att låta oss gråta, både av sorg eller glädje. Min ringa erfarenhet säger att man alltid mår bättre efter att ha gråtit, oavsett anledning. Mer tårar åt folket med andra ord! Nu ska jag ut på stan och köpa mig en hamburgare!

Kramar

/den stolta lipsillen Camilla