camillaforslund

Första etappen i min resa är avklarad. Sitter i skrivandets stund på Barcelona Airport och är oerhört belåten med att man här får surfa 15 min per dag gratis. Det känns som en välbehövlig seger efter att ha hamnat i den fördömda turistfällan som heter flygplatsmat. Jag betalade precis drygt 100 kronor för en latte, färskpressad apelsinjuice och en halv ostbaguette. Tänker man cafépriser á la Norrtälje är det kanske inte så mycket att bråka om. Ta vårt älskade Pelikan. Där skulle macka (45) plus färskpressad juice (35) och en latte (25) kosta 105 kronor. Skillnaden är att där får man faktiskt ett stort glas juice och en rejäl latte. Här fick jag någon form av barnstorlek på dryckerna som knappast fyller ett litet dricksglas. Så går det när man är tjurskallig och vägrar att äta på McDonald’s där det är billigt. Lovade nämligen mig själv på planet att jag minsann ska undvika att göra det där som man alltid gör minst en gång när man är utomlands – hamnar på ett kärlekslöst McDonald’s eller ett opersonligt Pan Pizza-hak. Nej här ska ätas SPANSK mat. Eller åtminstone Medelhavs-relaterad. Eller ja, allt som inte känns alltför massproducerat och amerikanskt helt enkelt.

Kom på mig själv med en lite lustig åsikt när jag satte mig på fiket som heter ”Il Caffé di roma” och jag kände spontant att världen var helt upp och ner eftersom det fanns ett ITALIENSKT café i SPANSKA Barcelona. Nästa tanke var att ”italienskt café, var är kina-krogen? Bakom nästa stora McDonald’s-skylt kanske?” (Det finns en uppsjö av enorma pelare med reklam för McD här på flygplatsen) För mig är det helt fel att se annan gastronomi än den lokala när jag är utomlands. Däremot blir jag nästan irriterad när jag inte kan finna all världens mat representerad bland Stockholms restauranger…

Flygresan gick bra. Satt bredvid två trevliga kvinnor som verkade vara riktigt mysiga. Det var sådana där bra personer som inte alls tycker att det är konstigt utan helt normalt att man hälsar på sina rad-kamrater utan att sedan försöka tvinga in en i poänglösa samtal. Den tid jag inte sov har spenderats i sällskap av Mattias Dahlgren, Kristian Luuk och Mark Levengood. Har äntligen gjort det som Fredrik och Sanna har pratat sig varma om – nämligen att lyssna igenom SR:s arkiv med sommarpratare. Det är verkligen guld när man reser längre sträckor.

Det är för övrigt superbra att jag har börjat blogga för då får jag träna på att skriva lite. Jäklar vad ringrostig jag är på att uttrycka mig i längre texter! Undrar var den där blivande journalisten med författarambitioner tog vägen en gång i tiden?

Nu ska jag utforska flygplatsen och försöka lära mig lite spanska! Lyckades faktiskt beställa ostmackan, den löjliga latten och världens minsta juice på spanska! Sen blev jag rädd och tackade i panik för kaffet på tyska…

Håll tummarna för att jag lyckas hitta lägenheten i Torrevieja i eftermiddag!

Kram så länge.