camillaforslund

Jag vill inte åka hem. Inte än åtminstone. Visserligen saknar jag mina fina människor där hemma och en del av mina bekvämligheter men inte tillräckligt för att jag ska känna uppriktig glädje inför morgondagens hemresa. Framförallt inte när jag idag har blivit än mer förälskad i Barcelona. Dagen inleddes med en tur till Gaudis park där frukost intogs. Jag blev lika hänförd som i januari av parken. Det finns en sån fantastisk atmosfär över parken med folklivet, musiken och miljön som jag bara älskar. Inte ens den vanliga turistskiten såsom försäljare och annat ståhej kan ta död på den magin.  Efter att ha slitit mig från denna oas en flamenco-cd rikare bar det av inåt centrum där jag strosade runt och shoppade. Sen bar det av neråt hamnen där jag käkade en god paella och såg Brasilien gå visare i VM i sällskap av brassar, svenskar, britter, spanjorer och tyskar. Jag har faktiskt sprungit ihop med ganska många svenskar idag, tydligen är jag inte ensam om att fira midsommar i Barcelona.  Efter fotbollen hakade jag på en båttur längs hamnområdet, det var väl inte något speciellt direkt eftersom jag kände att jag redan sett/upplevt det mesta från land men det var väldigt skönt att vara ute på vattnet en stund. Sen blev det mer shopping, Spaniens fotbollsmatch och sen tillbaka till hotellet för dusch och packning. Nu sitter jag på en uteservering och njuter av sista timmarna i den här fantastiska staden. En av många bra grejer är att det inte tycks finnas några mygg här, det är verkligen otroligt skönt att kunna sitta ute en kväll lättklädd och slippa allt vad myggbett heter. Att dessutom kunna få mat och dryck tjugo i tolv i sällskap av fullsatta serveringar gör ju inte direkt saken värre.  Jag känner att jag inte alls gör mina upplevelser rättvisa i bloggen för er läsare. Poängen med det här bloggandet är dock inte att sälja in Barca som resmål utan snarare att ha små minnesanteckningar som jag kan gå tillbaka och läsa när själen känns alltför svart. Samtidigt blir det ett sätt att lugna nära och kära så dom vet att jag lever. Alltså ber jag om ursäkt ifall det har varit tråkig läsning, jag har bara inte förmått mig att dela med mig alltför mkt av magin. Den känns för privat på något sätt. Flummigt, jag vet men ack så verkligt.  Imorgon väntar hemstadens stökiga problematik där några av de insikter som slagit mig här nere troligtvis måste hanteras men det är imorgon det!  Nu ska jag till hotellet och lägga upp det här inlägget, sen blir det sömn. Glad midsommar på er!